Den farliga förnekelsekulturen

”Alla skiljer sig väl nu för tiden, det är ju inte en så stor grej längre. Eller är det kanske det?”

Så skriver Bris, Barens rätt i samhället, i en kommande rapport där skilsmässor speglas ur ett barnperspektiv. DN skriver i dag om rapporten.

Vart femte barn som kontaktade Bris förra året ville prata om frågor och problem i samband med föräldrarnas skilsmässa. 

Varje år är cirka 50.000 barn i Sverige med om en skilsmässa. Av dem är 8.000 - 10.000 föremål för en vårdnadstvist. 

Det här väcker svåra frågor hos många barn. I ett mejl till Bris skriver ett av dem: ”De verkar hata varandra, så varför finns jag?” 

Att skilsmässor är vanliga hjälper inte det enskilda barn, som skyms av förnekelsekulturen i vårt samhälle. Den kultur som säger, att eftersom så många skiljer sig (eller så många gör abort) kan det inte vara ”en så stor grej”. 

RFSU:s förbundsordförande Kristina Lungros kommentar när hon i Sveriges radio diskuterade utnämningen av Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister var ett ovanligt tydligt exempel på denna förnekelsekultur. ”Abort är ingen komplex fråga”, påstod hon helt frankt. Därmed viftade hon med en nonchalant handrörelse bort många kvinnors ångest. 

I debatten utnämns ofta de krafter som verkar för familjernas sammanhållning och minskade aborttal för mörkerkrafter. I varje fall om de har ett kristet förtecken. 

Det kunde inte vara mer fel. Att förneka det som är svårt och komplext i det moderna samhället är att mörklägga verkligheten. Att stå upp mot denna förnekelsekultur är att kasta ljus över det som är svårt – inte för att peka finger åt människor som misslyckats, utan för att förebygga de problem som nu förnekas, eller i varje fall förminskas på ett direkt farligt sätt.

Birger Thureson

Som ett hett kärleksmöte - eller en trofast barndomsvän

Varje människa bär sin egen skatt. Sin alldeles egen berättelse om sitt liv. Ju äldre man blir desto mer förstår man att värdera livets rikedomar.

När det kommer till den kristna tron finns en stor respekt för människors livsberättelser, eller “vittnesbörd” som vi sa förr. En människas väg till Gud är alltid en unik story. Den kan vara svindlande som en vinglig balansakt mellan höghusen på Manhattan, den kan vilsam som en lång sommardag på en grön äng. Någon beskriver relationen till Gud som ett hett kärleksmöte, en annan talar om en trofast  barndomskamrat som alltid funnits där.

En sak är säker, för den som tar sin Gudsrelation på allvar, blir den aldrig tråkig. 

Eftersom vittnesbördet om liv och tro är en central del i kyrkans historia och väsen så gör vi tidningen LIV. En tidning med livsberättelser, om tro, hopp och kärlek. Liv är inte bara en tidning, Liv vill visa på en relation. Mellan dig som läsare och en Gud som älskar dig!

Välkommen att pröva LIV

Daniel Grahn

En syndare kommer till tals

- Jag är en syndare. Det är den bästa beskrivningen. Det är inget talesätt, ingen kliché. Jag är en syndare.

Mannen som säger detta heter Jorge Mario Bergoglio. För sex månader sedan valdes han till överhuvud för den romersk-katolska kyrkan. Påven Franciskus, alltså. Mannen som förväntas tala om för all världens katoliker var skåpet ska stå. Han ger en intervju som går ut i ett stort antal katolska tidningar, bland dem svenska Signum. Massor av tidningar citerar honom, bland dem Dagen.

Det finns mycket att kommentera i den långa intervjun. Men många har reagerat på självpresentationen. Påven – en syndare. Och nej, det verkar inte vara koketteri.

För en kristen bör detta förstås inte vara någon överraskning. Insikten om den egna otillräckligheten hör till trons elementa, parad med förundran över den ofattbara nåden att få räkna sig som Guds barn, trots allt. Denna förundran uttrycker också Påven på många sätt.

Man behöver inte vara katolik för att uppskatta att den man som nu bär påvevärdigheten så tydligt ställer sig bland alla oss andra människor, alla oss andra syndare. När han ger uttryck för ödmjukhet, tjänarattityd och förnöjsamhet med det enkla och lilla så får det unikt genomslag inom och utom kyrkan. När han lyfter fram ”det som får hjärtat att brinna” i stället för ”att inpränta och genomdriva en mängd osammanhängande doktriner” så ger han människor hopp – vilket är just vad kyrkan är till för. När han uppmanar unga människor att inte vara ”deltidskristna” eller ”fasadkristna” utan ”verkliga” kristna stämmer han in i en kör av evangelister som hörts genom århundraden.

Denne påve har valts för att reformera den katolska kyrkan. Det är ingen enkel uppgift, och ingen ska väl tro att resultatet kommer att bli nån form av svensk frikyrka – som om det skulle vara önskvärt. Men syndaren Jorge Mario Bergoglio, påven Franciskus, förtjänar alla kristnas förbön i den gigantiska uppgift som lagts i hans händer.

Håkan Arenius

Slit masken av huliganerna!

Så här får det inte gå till. Vi måste få ett stopp på eländet. Nu. Eller… ja, snart. 

Tongångarna efter den senaste läktarskandalen, när maskerade fotbollshuliganer gick till våldsam attack mot det gästande lagets hejarklack, har hörts förut. Föräldrar, som fått för sig att fotboll kunde vara familjeunderhållning, fick förskräckta skydda sina barn så gott det gick. 

Och så den vanliga visan från ansvariga på olika nivåer: Förfärligt. Någon måste göra något.

Frågan är vem. Frågan är vad.

Förre rikspolischefen Björn Eriksson, som lett den så kallade huliganutredningen, har åtminstone ett konkret förslag. Förbjud maskerade åskådare på arenorna! 

Ja, visst är det märkligt att maskering kan förbjudas i demonstrationståg men tillåts i ett sammanhang, där fega och fulla våldsverkare gång på gång skadar andra och saboterar hyggliga människors idrottsupplevelse. Maskeringen gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att lagföra och döma dem. 

Så lyssna till Björn Eriksson och slit masken av huliganerna! Alternativet, att ge fotbollsarenorna status som krigszoner där allmänheten bör hålla sig på avstånd, är klart sämre.

Birger Thureson

Förnuftet segrar i skolfrågan

Stockholms stad omprövar beslutet att dra in bidragen till de elever som är i störst behov av stöd för att klara sin skolgång och därför behöver gå i resursskolor med små undervisningsgrupper. Det är alltid härligt när förnuftet segrar över oförnuftet även om det har krävts en folkstorm.

Hanteringen av ärendet har varit allt annat än förnuftig. Och den har skapat stor oro hos elever, föräldrar och skolpersonal. Nästa gång förändringar av regelverket för en utsatt grupp ska göras är det bättre för alla parter om tjäntemän och politiker tänker efter före och lyssnar på varningsropen.

Elisabeth Sandlund

Lyssnar Engström bättre än Carlsson?

Biståndsminister Gunilla Carlsson lämnar regeringen. Det är ett besked som torde applåderas av åtskilliga inom biståndssektorn, inklusive många på hennes eget departement och inom Sida. Hennes politik och ledarstil har kritiserats starkt och ofta under lång tid.

Moderaternas engagemang i uppbyggnaden av det internationellt erkända svenska biståndet är försumbart, och det har inte varit lätt att gifta ihop moderat tankegods med de värderingar biståndet bygger på. Därför var det utmanande att lägga biståndsfrågorna i moderata händer, och Gunilla Carlssons fögderi har inte oväntat varit problematiskt.

Nu ersätts hon av en ny moderat, hittillsvarande arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Återstår att se om hon under året fram till valet lyckas återupprätta departementets förtroende internt och externt, och om hon har en större lyhördhet för dem hon ska samarbeta med hemma och ute än sin företrädare.

Håkan Arenius

Ungdomar stressas till ohälsa - var fjärde mår dåligt

Samtidigt som vi vuxna vill vara evigt unga, så snörps ungdomslivet åt av förväntningarnas korsett. Kraven är många, att lyckas i skolan, lyckas som kompis, lyckas som parner. Helst bli känd genom TV:s Idol eller Talang, komma snabbt i vidareutbildning, resa långt, utbilda sig mer, oroa sig för jobb och utbilda sig ännu mer. Livet levs på sociala medier, där man ska ha många kompisar och locka till sig ännu fler likes. Mardrömmen, att inte vara framgångsrik, stressar allt mer. Därtill kommer brustna relationer, föräldrar som skiljer sig och besvikelser över misslyckanden.

I denna centrifug mellan barn och vuxen far allt fler ungdomar illa. Friktionen skapar ohälsa, och nu slår Stadsmissionen larm. En färsk rapport visa att var fjärde ungdom, mellan 18-25 år, mår dåligt. 44 procent söker ingen hjälp.

Ungdomars datamissbruk kan ses som ett bedövningsmedel. Allt fler, spelar allt mer. Patrick Wincent berättar hur han kunde spela 10-12 timmar i sträck. 

Stadmissionen vill se ett obligatorisk terapisamtal för 16-åringar. Att få möta en vuxen som kan fånga negativa tendenser och destruktiva tankar. Man vill se utökat samtalsstöd, och fler mötesplatser mellan unga och vuxna.

Dessa åtgärder - och fler - är nödvändiga för att komma till rätta med ungdomars livsångest. Ungdomslivet måste få tillbaka sin glans, vi som vuxna måste göra allt för att minska trycket. Förr kunde vi sjunga “Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad för din egen skull” Vem sjunger den sången idag?

         

Daniel Grahn

Hoppfullt kyrkoval trots SD-framgång

Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, gick ut hårt för att i kyrkovalet sticka en käpp i Sverigedemokraternas framgångshjul. Metoden var att utnämna Jesus till socialdemokrat, vilket förstås gav efterfrågad publicitet. Men käppen brast och hjulet fortsatte att rulla. SSU-utspel inför kyrkovalet var tydligen kontraproduktivt. 

Socialdemokraterna, ett av de tre riksdagspartier som ställde upp i valet, ökade visserligen något. Centern tappade lite jämfört med förra kyrkovalet. Men det tredje politiska partiet i valet, Sverigedemokraterna, mer än fördubblades och gick från 7 till 15 platser i kyrkomötet.  

Visst satsade SD enormt hårt i kyrkovalet, eftersom partiet betraktar det som avstampet i ett trestegshopp – snart stundar EU-val och riksdagsval. Men ändå måste försöket att hejda partiet betraktas som en rejäl flopp. 

Om Sverigedemokraternas framgång är ett dystert besked så rymmer dock kyrkovalets resultat ett mer hoppfullt budskap. De från politiska partier fristående grupperna gick kraftigt framåt och kommer nu att inta en fjärdedel av kyrkomötets platser. Det är en utveckling i rätt riktning.

En kyrka skild från staten ska inte styras av statens maktapparat. Den som tror att Jesus ville ha en partipolitiserad kyrka ska nog läsa evangelierna ett varv till. 

Birger Thureson

Grunda inte församlingar för att rädda samfund

För drygt 20 år sedan var det kontroversiellt att tala om att grunda nya församlingar i Sverige. Många kyrkoledare såg det som uttryck för splittring.

I dag är det dessbättre annorlunda. I dessa dagar samlar Pingströrelsen sina församlingsgrundare i Märsta, berättar Dagen, och i stort sett alla samfund har nu församlingsgrundarprogram. Det är utmärkt, för det finns en enorm marknad för nyplanteringar av församlingar i Sverige, och samfunden måste växa om de inte ska marginaliseras.

Kort fråga: Reagerade du på språket i föregående mening?

Det är något som skaver i sättet att tala om församlingsplantering ibland. Behovet diskuteras just utifrån ett marknadsperspektiv, som om det handlade om ett företags expansionsplaner eller kanske om ett samfunds organisatoriska och ekonomiska överlevnad.

Det ligger en risk i detta språkbruk, ty språket bär kulturen. Guds Rike handlar om goda nyheter som ska proklameras och gestaltas genom förvandlade liv så att människor attraheras och tar det till sig. Där detta sker bildas kristna gemenskaper i olika former som en nästan ofrånkomlig följd.

Församlingsgrundande handlar alltså inte om statistik eller organisation eller om att rädda samfund från nedgång och fall. Ingen torde säga emot detta, men det framställs ändå allt för ofta så. Kanske för att man har den goda ambitionen att formulera sig begripligt för omgivningen. Men språket som bär visionen måste höja sig över marknadstänket, ty språket påverkar tanken. 

Håkan Arenius

Låt Hägglund bli eldvakt för ett varmare Sverige

Regeringen föreslår nu en utvidgning av avdragsrätt för gåvor. Det är bra! Nu ska fler givare kunna göra skatteavdrag för gåvor som används för mat och husrum för uteliggare, olika aktiviteter för asylsökande och hjälp till vissa funktionshindrade.

KD-ledaren Göran Hägglund hoppas därmed på ett mjukare och varmare Sverige.

Detta är en bra hållning för en socialminister. Varje strid för ett varmare Sverige är en bra strid. Varje seger måste firas, varje förlust är hedervärd eftersom kampen är god. Vårt individualistiska samhälle behöver värme på alla sätt. Våra äldre behöver känna denna värme, pusslande småbarnsföräldrar likaså, precis som flyktingar och utförsäkrade långtidssjukskrivna eller arbetslösa.

Samhället kommer inte klara framtidens sociala utmaningar, och det är en styrka om avdragsrätten ger enskilda, föreningar och kyrkor möjlighet att vara kreativa. Inte för att tjäna pengar, utan för att höja temperaturen i detta kalla norr. Hägglund får gärna vara eldvakt, och ge det civila samhället några vedträn att kasta på brasan.   

Daniel Grahn   

Daniel Grahn