Det finns skäl att undersöka polisens agerande i Husby, både i samband med de senaste dagarnas kravaller och vid det som av somliga påstås vara orsaken till upploppen: dödsskjutning av en 69-årig man i samband med att han skulle gripas.
Det är absolut rätt att det finns segregationsproblem, arbetslöshet med mera som skapar frustration inte bara Husby utan i många andra områden. Det borde riks- och kommunpolitiker sysselsätta sig mer med.
Men det är skrämmande när organisationen Megafonen mer eller mindre utnyttjar och spär på kravalltendenserna genom att inte tydligt ta avstånd från metoden att bränna ned bilar, skolor med mera för att få uppmärksamhet på sådant som är fel i samhället. Och ännu mer skrämmande blir det när politiker, som till exempel Ann-Margarethe Livh, Vänsterpartiet Stockholm, går ut i ett pressmeddelande och ursäktar skadegörelsen med orden: ”Det finns all anledning att tro på Husbybornas egna ord om att detta är uttryck för den frustration som de känner över att ständigt sättas på undantag”.
Det hon säger är att Husbyborna har tröttnat på att behandlas illa och därför tar de till vapen. Men det är en skymf mot stadsdelens invånare. Av det vi hittills vet verkar det vara en samling ligister som står bakom upploppen. De kan i alla fall knappast ha särskilt mycket empati, eftersom de tydligen inte förstår hur det känns att vara boende i Husby och få sin egendom förstörd, sin trygghet rubbad och därtill ännu mera hatad av rasisterna.
Den senare gruppen är tyvärr den som vunnit mest på Husbyupploppen.
Hasse Boström 
Nu kommer uppgifter om att temperaturen på vår jord ökar något långsammare än befarat, vilket skulle ge oss en viss frist att ta itu med växthuseffekten.
Dessvärre finns det förstås en risk att de som hävdar att uppvärmningen är falskt alarm, till exempel inflytelserika krafter i USA: s kongress, tar detta till intäkt för att inte vidta några åtgärder alls. Som om de genomgripande ingrepp människan gjort i skapelsen under de senaste årtiondena inte skulle betyda något alls.
Men en frist är en frist, inte en lösning. Låt oss alltså använda fristen väl!
Vi kan ju om vi vill. Utsläppen från biltrafiken är ett bra exempel. När regeringar satte samlad press på biltillverkarna att producera mer miljövänliga bilar visade det sig att tekniken fanns och kunde tillämpas tämligen omgående. Har vi förlorat på det?
Och om miljöhoten kan hjälpa oss rika att finna alternativ till vår oanständiga och skadliga överkonsumtion borde det i det långa loppet vara välkommet, om än det kostar på en del under resans gång.
Håkan Arenius 
Den kritik mot president Vladimir Putin som hörs i svensk debatt handlar om vad han eventuellt kan hitta på i framtiden. Ryssland moderniserar nämligen ett försvar i förfall och låter militärplan öva i internationellt luftrum lite för nära den svenska gränsen. Sådant dammar av den gamla rysskräcken.
Men varför hörs inte mer kritik mot Putin för det han redan gör, när han befäster sin politiska makt genom att låsa in frispråkiga motståndare och med hjälp av hårda lagar begränsar de civila organisationernas frihet att verka?
Kritiken mot president Vladimir Putan borde handla något mindre om vilka gränser han kan tänkas kränka i framtiden, och något mer om vilka gränser han redan kränker i sin maktutövning. Det är också där – i ett förakt för mänskliga rättigheter som bär upp demokratin – som den långsiktiga faran finns även för omvärlden.
Birger Thureson 
SR berättar om en ny sorts brott, som är så otäckt att man nästan inte vill tro att det existerar. Men tydligen är det så: Svenskar beställer via nätet våldtäkter på barn i framför allt i Sydostasien. Någon/några på plats utför övergreppet åt beställaren.
Rikskriminalen utreder tre nya sådana fall. Ett har tidigare gått till domstol. Man skulle vilja tro att företeelsen är ovanlig, men risken finns att det är mycket vanligare än vi trott, och att det förekommer i fler länder.
Beställarna, man kan utgå från att de är män, kan sitta vid sin dator och se övergreppet samt betala via bankdosan. Och de riskerar troligen inte ett värre straff än för stämpling, alltså att man uppmanat till våldtäkt.
Organisationen Ecpat kräver en lagändring och det kravet är helt befogat. I vanligt folks rättsmedvetande är det jämställt med våldtäkt.
Hasse Boström
Biståndsminister Gunilla Carlsson har ett svårt jobb. Särskilt som hon verkar ha föresatt sig att reformera den svenska biståndspolitiken radikalt. Få politikområden torde vara mer genomarbetade och bättre förankrade bland engagerade och kunniga svenska väljare än detta.
Det betyder inte att det inte behöver förändras. Men det betyder att den som vill förändra måste ha väldigt bra på fötterna. Efter mer än sex år med Gunilla Carlsson vid rodret börjar det bli tydligt att biståndsministern inte är rätt skodd för uppdraget. Tidningen Omvärlden har skrivit om detta upprepade gånger, så också Dagen.
Man kan ställa frågan så här: Om Sveriges biståndsdepartement var, låt oss säga en kvinnoorganisation i ett fattigt land i Afrika, skulle det då vara berättigat till bistånd enligt Gunilla Carlssons måttstock? Lever departementet upp till sina åtaganden? Är det så transparent man kan begära? Frigörs medarbetarnas och de svenska organisationernas produktiva potential? Stärks demokratin genom departementets agerande? För att nu bara nämna några av ministerns käpphästar och de mål som finns med i utkastet till regeringens orimligt försenade biståndspolitiska plattform.
Bortsett från allt annat: borde det inte vara dags för berörda partistrateger att begrunda om inte Gunilla Carlssons framfart kan bli ett allvarligt sänke i nästa val? Inte minst bland kristna väljare väger biståndspolitiken av hävd tungt.
Håkan Arenius
Den unisona lovsångskör som hyllar utvecklingen på det tekniska området behöver ibland kompletteras med eftertänksamma soloröster. En sådan röst är den polsk-judiske sociologen och professorn Zygmunt Bauman, som överlevde förintelsen och sedan 70-talet verkar med Storbritannien som bas. Och som vid 87 års ålder fortsätter att publicera i snitt en bok per år.
Kulturjournalisten Kristoffer Viita skriver om den senaste, ”Moral Blindness - the loss on sensitivity in the liquid modernity”, i Aftonbladet. Där varnar Bauman för en mediekultur som blir alltmer narcissistisk, en se-mig-kultur som odlas på nätet och som rymmer en ny sorts likgiltighet för andras lidande. Han talar om ”ögonblickets tyranni” i form av en tsunami av fragmenterad information. Allt ska vara kort. Allt ska gå fort. Allt ska ske i ögonblicket. Det finns inte plats för empatisk eftertanke.
Man behöver inte vara teknikfiende för att inse behovet att lyssna till störande röster som Zygmunt Baumans, de som avviker från lovsångskörens harmoniska ljudmatta.
Birger Thureson
Det händer att präster och pastorer utfärdar intyg på omvändelsens äkthet för en asylsökande som vill att konvertering ska vägas in i asylskälen. Men intygen väger lätt i Migrationsverkets bedömning, skriver Dagen.
Frågan är naturligtvis komplex. Det finns alltid bedragare och alltid en risk att intyg av det här slaget utfärdas för lättvindigt. Men den sortens risker tar vi i all mänsklig gemenskap på olika områden.
Intygens status kan bara uppvärderas genom en växande tillit mellan utfärdare och handläggare. Tillit växer, här som alltid, genom ökad kunskap och större närhet. Migrationsverket medger att kunskapen kunde vara bättre, och det är nog en betydande underdrift. Men om viljan finns kan handläggarna råda bot på sin okunskap.
Det där med närheten är svårare. Men den typ av seminariedag som Göteborgs stift ordnade i veckan är ett bra exempel på viktiga möten mellan de inblandade. I sådana samtal uppstår förtroende, utväxlas kontaktinformation och uppstår idéer som inte skulle ha blivit av utan fysiska möten. Mer sådant, alltså!
Slutligen: Om människor fritt kunde välja vad de vill tro vore detta en icke-fråga. Världssamfundet borde därför mycket mer beslutsamt verka för att lagar och praxis ändras i de sammanhang där människor riskerar livet för att de lämnar sin tro.
Håkan Arenius
Arbetsförmedlingens rapport om att 77.000 unga mellan 16 och 29 år varken haft arbete eller studerat under tre år i rad är en riktigt bomb. Här finns risk för ett permanentat utanförskap, menar Arbetsförmedlingen, helt korrekt.
Att 20.000 av dessa unga inte ens vänt sig till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb är kanske ännu mer oroande. För det väcker andra frågor. En viktig sådan är: Var finns dessa ungdomars familj? Var finns det nära nätverk som kan stötta och pusha individen i rätt riktning när det tar emot?
Den totalt oberoende individen är ett falskt ideal, fött i egoismens tidevarv. Samhället byggs inte uppifrån, utifrån de övergripande strukturerna, utan underifrån, av de små och nära gemenskaperna där beroende inte är ett fult ord.
De unga som i dag riskerar att hamna utanför samhällsgemenskapen genom att de inte går en utbildning eller deltar i arbetslivet behöver människor i sin närhet som med kärlek och fasthet leder i rätt riktning. Arbetsmarknad och utbildningsväsende i all ära, men motivation och inspiration kommer inte därifrån utan från närvarande förebilder och omsorgsfulla vuxna som delar de ungas liv.
Birger Thureson
14-åriga flickor hamnar i händerna på samvetslösa hallickar som säljer dem på sexmarknaden. Fyraåringar tränas i att snabba som vesslor rusa ut ur butikerna med stulna barnkläder på kroppen. Det låter som historier hämtade ur Charles Dickens skildringar av Londons undre värld på 1800-talet. Men enligt en färsk rapport är det en verklighet i Sverige i dag.
Ingen vet hur många barn som varje år blir offer för människohandel eller som helt enkelt försvinner. 166 stycken har identifierats under åren 2009 och 2011 men farhågorna är att mörkertalet är stort. Den kartläggning som nu ska göras är första steget. Sedan måste alla tänkbara åtgärder sättas in för att få stopp på eländet.
Människohandel med vuxna är bedrövligt nog. När det handlar om barn räcker orden inte till för att beskriva vidrigheten.
Elisabeth Sandlund 
För tre år sedan valdes David Kronlid in som Sverigedemokraternas, SD: s, representant i både kommun- och landstingsfullmäktige i Örebro. Han var då också distriktsordförande för SD.
2011 tänkte David Kronlid om. Han lämnade SD 2011 och har sedan dess suttit i kommunfullmäktige som politisk vilde. Nu har han blivit medlem i Moderata samlingspartiet, enligt bland andra Dagen. Detta har förstås väckt blandade reaktioner.
En person som tänker om och vill gå vidare ska dock alltid ges en ny chans, även om det naturligtvis kan ta tid att bygga upp förtroende och tillit.
Vem av oss skulle vilja stå för alla övertygelser vi haft under livsresan?
Håkan Arenius
